WWKIP-dagen och sorgligheter

World wide knit in public dagen tillbringades igår på Botaniska, Mia har bilder för jag glömde kameran hemma....
Det var soligt och fint men jag kunde inte riktigt slappna av när barnen var med.

Värre blev det på vägen hem när jag på mobilen ringde glad i hågen till min gravida bästa väninna. Hon har haft blödningar, men nu i vecka 18 trodde jag att det skulle vara bara bra. Hennes man svarade och blev helt tyst när jag glatt fråga hur det var med dem....

Hon hade fått en allvarlig blödning i vecka 18+5 och det fanns inget fostervatten. Barnet levde men lungorna kan inte utvecklas färdigt om det inte finns fostervatten så hon fick abortpiller. De fick in pojken på rummet och han var så liten att han rymdes i handen sa min väninnas man. Det här är hennes andra missfall, det första var i vecka 8 som upptäcktes i vecka 11. Att de dessutom inte kan få barn på naturlig väg utan måste lita till IVF gör ju saken tusen gånger värre. Jag som aldrig själv har varit i den situationen kan inte ens börja att förstå hur det känns. Jag vill bara åka de drygt 30 milen till henne och försöka trösta....
Han lovade att säga till henne att hon skulle ringa mig så fort hon orkade. Hoppas att hon ringer, jag vill så gärna prata med henne. Men vad ska jag säga ? Inga ord är kraftiga nog att trösta.

Det kändes inte alls viktigt att diska och städa när jag kom hem igår kväll trots att Jörgen skulle komma hem. Disken står kvar och Jörgen sover. Allt som jag kan tänka på är deras sorg.